espepil

Får väl inviga bloggen nu då, snart ska jag lägga upp en önskelista också, så förhoppningsvis blir det lite liv här!

Jo, men för att återgå till ämnet: Igår, fredag den 9:e så var jag i 'stallet' där han står, och red.
I onsdags (och lite igår) fick han ett ryck, och ville absolut inte komma in, så då fick jag och ägaren hjälpas åt med linor, äpplen och grimma och grimskaft för att få in honom, men sedan var han hur fin som helst men i alla fall, och igår så var han ganska tjurig, men jag tror att jag visade upp ganska tydligt den magiska kraften i en morot.
Så efter kanske 5-10 minuter av hopplöst 'jagande' så fick vi en morot, (jag bröt den i tre delar) och han fick en liten bit, tog den och backade snabbt, så fick han mittenbiten, lite längre och lite grövre, som jag höll i ordentligt, som han fick gnaga på, så han blev lite misstänksam när jag började stryka på halstäcket, och tillslut bara drog på grimman, utan vidare trassel.

Nöjt promenerade vi tillbaka genom hagen, spände fast och så fick han den sista biten, som belöning.
Jag drog av täcket, ryktade, kratsade hovar och sadlade.
Dock blev jag lite fundersam när han började röra på sig när jag skulle spänna sadelgjorden, och dumt nog så tänkte jag inte så mycket på det, och efter något snäpp så gick det jättebra.
Tränsade, och fick sedan lite hjälp upp, då jag lånat ett par täckbyxor för att inte förfrysa benen, så red vi iväg.
Mitt i blåsten och snöyran.
Nu kommer jag inte ihåg hur man gör för att kolla för gårdagen på yr.no, men det blåste och snöade fantastiskt mycket, så att mina spår (en halvtimme senare) inte syntes.

Så vi red på en liten fyrkant längst upp på åkern/ängen/legdan där vi brukar rida, fast vi brukar rida på en ganska vanlig rektangel längre ner, men nu red vi där det finns skydd bestående av några träd och en hästtransport.
Jag tänkte in rida särskilt länge, på grund av vädret, så vi värmde upp, och tog sedan en kort vända ut på 'blåstområdet' för att kolla vad klockan var (grannen har en stor, röd, digital klocka på stall/ladugårsväggen ut mot vägen, dvs. längst ner på blåstområdet, och längst bort från där vi var) och utmanade lite kondition genom att trava på i ett ganska högt tempo i ändå ganska djup snö.

Vi red lite som vanligt, finputsade jättemycket på att han skulle lyssna på skänklar, och kombinerade det med att han skulle gå ordentligt på 'fyrkantsspåret' och svänga ut ordentligt i hörnen, tillsammans med lite små övningar på skänkelvikningar.
Och så skulla vi avsluta med att bara ta en sista runda ner och kolla vad klockan var, och när vi vände upp igen (avsiktligt på en orörd bit så att det skulle bli lite ansträngande) så drev jag på, ställde mig upp (då jag inte är bra på att sitta ner i trav, och jag då stör honom så mycket) oc helt plötsligt känner jag bara hur mjukt och gungande det blev, och på den halva sekund det tar ett inse att han faktiskt galopperar så står jag där helt dum, innan jag börjar överösa honom med beröm, klappar och överlyckliga ord, och saktar av till trav när vi kommer upp till fyrkanten.

Tyvärr går han ofta in i ett sorts läge där han ger en två alternativ, antingen stanna kvar på fyrkanten och fortsätta trava, eller sakta av och svänga in för att få börja göra om övningen med 'ut, ut ut' tillsammans med skänklarna, då han höjer huvudet, lite, och börjar svänga inåt, och just i det läget så snubblar han till.
Bara, helt oskyldigt, inte så att han försöker busa, utan helt enkelt snubblar.
Och jag flyger.

Eller, trillar/tippar är väl mer rätt.
Jag lyckas alltså med: att dra vänster stigbygel över på högra sidan av sadeln, tillsammans med den andra stigbygeln (nästan); lägga tyglarna helt fantastiskt konstigt; dra schabraket (som ligger fastspänt under sadeln som inte har rört sig en millimeter) helt snett, så att det mer hänger på högersidan och när mot gjorden; och landa på min, sedan innan, otroligt känsliga svanskota.
Som tur är så lyckas mitt lånade pannband lägga sig för ögonen precis när jag trillar så jag ser bara något svart som rör på sig (Espe Pil) innan jag helt dumt bara sitter där på den upptrampade snön.

Helt oberört bara ställer mig upp och traskar fram mot hjärtat mitt, som har travat en bit och nu bara står och tittar på mig.
Nosar mig lite i baken (inituiv häst?), blåser mig i ansiktet, lite som för att trösta, och så börjar vi gå.
Jag vet, jag vet, man ska alltid direkt sitta upp igen efter att man trillat, men jag kände att jag orkade inte gå in och be någon komm och hålla i sadeln, och hjälpa mig upp med foten i stigbygeln så att jag kan ta mig upp, så vi promenerade i ett par minuter, dock passade jag på att spana in snyggingen från marken, så vi travade någon meter också, och plumsade lite i sävlig skritt, bara för att han var så pigg och glad.

...Jag älskar verkligen min medryttarhäst.
Sadlar av, tränsar av (fast i andra ordningen) tvärryktar, kratsar hovar, slänger på täcket och släpper honom.
Som vanligt står han kvar tills jag hämtat hjälm och vantar, satt på elen och dubbelkollat det som kan ha gått snett, och hunnit stänga 'grinden' innan han kliver ut, blåser på snöret/grinden och sedan står och tittar på mig tills jag försvinner in för att byta om.
Det är först när jag kommer hem som jag känner hur jädra ont jag faktiskt har.
Så, igårkväll och idag har jag vandrat runt som en gnällig pensio och beklagat mig för varej steg och varje rörelse som gjort ont.
På plussidan så har jag tröstätit godis, och varit så jävla stolt över att han GALOPPERADE så det gör ingenting!

Nu ska jag inte dit förrän på måndag v. 51, men jag ska bland annat på Royal Hästport och kanske också på Kusen och Co, då jag önskat mig ett presenkort av Farfar (och om man är tydlig med vad man vill ha så...) så ska nu skriva en önskelista som sedan ska prioriteras och omvärderas ett par gånger tills jag har en lista + pengar och ska iväg och storshoppa!
Listan kommer att läggas upp här, när jag åker tillbaka till Fadern där den är, och när jag kollat lite mer.
Så håll ut! ;)

Kommentarer är värda sin vikt i guld!